Mitt namn är Stina och det här är berättelsen om hur jag gick från att vara en välanpassad tjej till att bli en tvångsvårdad kvinna som handräcktes av polisen. Och hur jag sen började må bättre igen. Min sjukdomsberättelse kan delas in i två delar: när jag hade ett självskadebeteende och när jag fick psykos. Idag är jag fri både från självskadebeteende och från psykos (nästan helt fri i alla fall).
Jag är född och uppvuxen i Kalmar. Redan första dagen på gymnasiet började mitt självskadebeteende då jag skar mig en gång när jag var 16 år gammal. Jag trivdes inte i skolan och hade högst skolkfrånvaro i klassen. Men jag hittade en skolform som jag trivdes med, Torsås korrespondensgymnasium, och jag skar mig inte igen på gymnasiet. Efter studenten flyttade jag till Malmö för att plugga Mänskliga rättigheter. Jag engagerade mig politiskt och mitt liv såg ljusare ut. Jag fick kamrater, började studera till sjuksköterska och sommarjobbade som vårdbiträde.
Men när jag hade studerat ett tag så insjuknade jag i bipolär sjukdom och jag hoppade av sjuksköterskeprogrammet. Samtidigt tog det slut mellan mig och min dåvarande pojkvän. Detta hände när jag var 22 år gammal, året då jag skulle fylla 23. Jag utvecklade ett självskadebeteende och sökte hjälp inom psykiatrin. Mitt liv bestod plötsligt mest av överdoser, självskador och inläggningar på slutna psykiatriska avdelningar. Ibland var jag inlagd på tvång som den gången då jag hamnade på handkirurgen, ibland var jag frivilligt inlagd. När jag opererades på handkirurgen så hade jag skurit av två senor och en artär av misstag. Jag fick gips runt handleden, två påsar blod i en pvk i foten och en kortare vistelse på PIVA där jag trivdes väl.
Kort efter att detta hade hänt så började jag studera psykiatriskt omvårdnadsprogram vid Malmö högskola. När jag var inlagd satt jag på den psykiatriska avdelningen om kvällarna och pluggade. På dagtid gick jag i skolan med ett ID-band från sjukhuset runt handleden. Förutom en bipolär diagnos så fick jag även diagnosen borderline och jag gick i MBT, en terapi som jag tyvärr inte kunde slutföra eftersom mitt mående var för dåligt. En kväll tog jag en överdos som kunde ha slutat illa. Jag hamnade medvetslös på AVA med svalgtub, dropp, hjärtövervakning och kateter och när jag vaknade hade jag inga minnen av att ha tagit en överdos. Men jag blev utskriven och fortsatte plugga. Året därpå tog jag min högskoleexamen i psykiatrisk vård, förmodligen eftersom jag ville förstå mig själv bättre.
Efter att skolan var slut så fick jag en praktikplats som servicemedarbetare på vårdcentral. Där trivdes jag väl och erbjöds anställning men mitt dåliga mående kom ivägen och jag fick istället aktivitetsersättning. Under den här perioden i mitt liv gick jag i ERGT, en terapi som hjälpte mig mot mitt självskadebeteende. Äntligen blev jag självskadefri! Därefter började jag studera igen och jag tog en kandidatexamen i omvårdnad. Sedan volontärarbetade jag i secondhand butik, jag fick även arbetspraktik i samma butik och jag utbildade mig till peer supporter vilket jag sedan arbetade som inom slutenvården.
Efter att ha arbetat ett halvår började jag bli deprimerad och jag sa upp mig. När jag hade varit utan arbete någon månad fick jag gradvis nya symtom som jag aldrig hade haft tidigare. Jag började höra röster som sa till mig bland annat att det hade hänt mig något fruktansvärt traumatiskt, att jag hade hjärninflammation och att jag var gravid. Inget av det stämde men jag trodde verkligen på det. Jag blev frivilligt inlagd men konverterades till LPT, avskiljdes på patientrummet, fick injektioner och transporterades till Helsingborg av NTE, Nationella transportenheten Kriminalvården. Nästan inget av detta fastnade i mitt minne på grund av injektionerna. Jag bara vaknade upp på en lite mer hemtrevlig psykosavdelning (avdelning 57) i en annan stad utan att veta vad jag gjorde där och hur jag kom dit. Där var jag inlagd i ungefär 1,5 månad innan jag skrevs ut i samma skick, fortfarande hörde jag röster. I den här vevan ändrades min diagnos från bipolär typ 2 till bipolär typ 1.
En vinternatt gick jag ut utomhus naken. Dagen därpå hörde jag mer och mer röster och jag inbillade mig att jag var döende. Jag sprang naken i trappuppgången och flydde från inbillade fiender. När jag hade lagt mig i badkaret för att värma upp mig så kom det in två poliser i min lägenhet, en man och en kvinna. Jag berättade för poliserna att Säpo var i min lägenhet, att jag var gravid och att en granne injicerat mig med kortisol samt att jag hade andningssvårigheter. Detta var saker som jag trodde på själv. Poliserna sa åt mig att kliva upp ur badkaret vilket jag först inte ville. Jag trodde ju att jag behövde värma upp mig för att inte dö. De sa åt mig igen och till slut lydde jag poliserna, klev upp ur badkaret och klädde på mig. Allt gick lugnt till och jag blev inlagd på psykosavdelning (avdelning 88) där jag fick injektioner. Sedan hämtades jag åter igen av NTE som denna gång körde mig till Högintensivvårdsavdelningen (avdelning 1) i Kristianstad. Där trodde jag att jag hörde Guds röst och jag låg inne på patientrummet och bad för hela världen. Jag inbillade mig att jag var ett helgon. Efter Högintensiven flyttades jag till allmänpsykiatrin och vistades cirka två veckor där innan jag skrevs ut och mamma körde mig hem till Malmö igen.
Ungefär två månader senare slutade jag höra röster men rösterna återkom något halvår senare och den här gången höll de i sig i mer än ett års tid. Vid tre tillfällen under den här perioden så blev jag handräckt av polisen till psykakuten. Varje gång polisen kom hem till mig var en överraskning och jag ville inte följa med. Men jag har lärt mig att polisen ger sig inte. När de har ett uppdrag att utföra så gör de det. Poliserna sa till mig att det finns ett LPT vilket inte kunde stämma, däremot så fanns det vårdintyg. Bara en sådan liten sak fick mig att bli misstänksam mot poliserna. Lägg därtill att jag blev så överraskad varje gång polisen dök upp och att jag saknade sjukdomsinsikt, självklart ville jag inte följa med poliserna till psykakuten. Men det slutade varje gång med att jag följde med ändå, för jag upplevde inte jag hade något val. Såhär i efterhand tycker jag att det var bra att poliserna övertygade mig att följa med för jag fick till slut rätt hjälp på sjukhuset avdelning 83, åtminstone delvis. Det sattes in medicin som förmodligen fick bort rösterna till en stor del och jag kunde börja leva mer normalt igen. Jag kunde åter igen ha ett socialt liv, jag har gått på mellanvården, jag började ett program på Arbetsförmedlingen och tog kontakt med gamla bekantskaper. Dessutom har jag gått på två dejter som visserligen inte ledde någon vart, men ändå.
Livet blir bättre!
Kommentarer
Skicka en kommentar