måndag 11 december 2017

and I would probably be happy

I lördags var det julfest. Kom väl hem runt tre, men nästan helt nykter. Drack bara några öl under hela kvällen. Igår var jag hos S. Vi åt en familjepizza (Afrikana, bästa pizzan), kollade på Bachelor och utbytte lite julklappar. Jag fick ett rött liquid lipstick, balsam och en sexig body (tror jag det heter?). På kvällen började det snöa lite; en del av snön ligger kvar idag. Om några dagar ska jag till öppenvården och träffa sjuksköterskan, men jag vet aldrig vad jag ska säga. Julafton närmar sig, sen är det nyår och sen börjar skolan. Klockan är fyra, det är mörkt ute och nu ska jag städa lite, kolla på sminkvideor på YouTube och kanske läsa någon bok. 2017 har varit ett märkligt år. Jag tänker på 2018 och undrar vad som kommer hända härnäst.

"Ett skeende med avgörande konsekvenser kommer i rörelse och historien börjar." (Åsbrink, Smärtpunkten)

fredag 8 december 2017

jag blev antagen! ska skriva kandidatuppsats i omvårdnad i vår och äntligen ta min examen :)

Jag är så himla glad över att äntligen kunna bli klar med min kandidatexamen. Vi ska plugga vetenskap och sen skriva uppsats två och två. Vi hittar säkert något intressant att skriva om. Och det är så mycket annat bra just nu också. Jag har fått tillbaka någon sorts glädje tror jag. Att det faktiskt händer roliga saker ibland, som kan uppväga för det jobbiga. Mitt humör är liksom lättare. Jag går runt och ler. Jag tänker börja ta risker igen och inte låta mig bli nedslagen. Jag är inte irriterad på olika personer längre. Jag har äntligen släppt det på riktigt och det känns så skönt. Jag har fått förfrågan om jag vill bli intervjuad i SVT om bemötande vid självskadebeteende. Jag funderar på att skaffa katt. Äntligen händer det något. Äntligen är det min tur. 



måndag 4 december 2017

Your head will collapse but there's nothing in it and you'll ask yourself: where is my mind?

Igår hade vi glöggkväll hos M och hennes sambo. Riktigt mysigt, hunden var där också. Och Enver Hoxha fick vara med på ett hörn haha (se bild). Det har hänt en kul grej, en kille som hört av sig till mig men jag såg det först nu. Han skrev för ett bra tag sen, men det var ett trevligt meddelande så jag kanske svarar nu ändå. Han ser bra ut och jag vill inte vara oartig heller. Antar att jag fångade hans blick so to speak. Det känns som om allt ofta verkar så grått och trist, man bara går runt och gör det som krävs av en utan engagemang och entusiasm. Men sen händer det något oväntat som får en att må bättre och då inser man att livet faktiskt har en massa glädjeämnen också, inte bara sorg och smärta och leda och spleen och acedia. De där stunderna blir som gatuljus i natten, de illuminerar vägen framför oss och allt som finns runtomkring.
Sen så har vi vardagen. Jag har inhandlat några julklappar och ställt fram de få juldekorationer som jag har. Nu har jag ju också köpt en adventsljusstake från Pukeberg på Emmaus. Just nu tittar jag på Mindhunter på Netflix. Jag läser böcker om smink (Bobbi Brown och Sali Hughes) och har bestämt mig för att mamma har rätt i att jag passar bäst i ljusa rosa läppstift, inte röda eller mörka. (Imorgon får jag hem ett rosa liquid lipstick från The Balm som jag införskaffade på rea.) Men jag kan sminka mig hur kraftigt som helst på ögonen, det kommer jag undan med eftersom mina ögon är stora och väldigt gröna. Jag dricker Earl grey lemon i en fin rosa tékopp. Snusar Göteborgs rapé. Väntar på antagningsbeskedet: kommer jag in på utbildningen? Blir jag klar med min kandidatexamen i vår? Mamma ska köpa biljetter åt mig till ishockey-VM i Köpenhamn nästa vår. Äntligen finns det saker som jag ser fram emot.  

'I felt like a monster reincarnation of Horatio Alger: A man on the move, and just sick enough to be totally confident.'

lördag 2 december 2017

their breath is agitation, and their life a storm whereon they ride

Denna konstanta oscillation, det cyklotymiska temperamentet som återkommer, säsonger som för med sig olika stämningar. Och dessa ger en enorm smärta men även den starkaste lyckan. Skulle jag välja bort det förstnämnda om det även raderar det sistnämnda? Jag har funderat fram och tillbaka i flera år men jag har fortfarande inget svar. Det lutar åt ett nej. Jag vill hellre leva på gränsen, on the borderline, än att leva i det gråa. Fast i slutändan är det inget val. De mörkaste nätterna och de ljusaste dagarna. Detta är mitt liv, erfarenheter som jag delar med många andra.

En sommarnatt satt jag på en busshållplats och grät. Några tonårskillar tröstade mig. De frågade vad som hade hänt, jag berättade om något som hade hänt men det var inte därför jag grät. Det fanns ingen anledning egentligen, men det kunde jag ju inte säga. Jag vaknade upp på sjukhuset en vacker vårdag och fick veta att jag hade tagit en överdos och sedan legat där i sängen som en förvriden version av Törnrosa, eller Snövit, ett par dagar.

Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.
Oh, min skapare, var är jag!” utropade Snövit.

Vill ni veta en hemlighet? Det fanns ingen anledning. Ingen som jag kan minnas i alla fall. Jag bara tog alla mina mediciner och sov. Det endogena, det cyklotyma, personlighet, temperament. Det finns ingen anledning. Vi svänger, pendlar, känner starkt men sen känner vi plötsligt lika starkt åt ett annat håll, det gamla blir likgiltigt, vi hoppar vidare. Priset vi betalar är högt, men är belöningen högre? Idag tycker jag det, nästa vecka kommer jag förbanna sjukdomen. Ett sammanbrott, jag hatar mitt liv, känner den djupaste besvikelse. Men dagarna går, och så vaknar jag upp och solen skiner och syrenerna blommar och allt är perfekt igen. Imorgon kanske allt går sönder, men det får jag ta itu med då. Jorden snurrar vidare och jag är tacksam över att få vara här ännu en dag.

tisdag 28 november 2017

Well the hurt doesn't show but the pain still grows, it's no stranger to you and me.



var på öppenvården idag. vi ska testa att låta mitt s-litium ligga kvar på 0,4 och se om det fungerar. vi ska även sänka Voxran från 300 till 150. hon är bra, min läkare. men visst, jag visar ändå upp en fasad. berättar inte allt. jag är fortfarande rädd för inläggningar och sånt som kan hända om man är ärlig med sina galenskaper. jag är rädd för antipsykotika. livet gör fucking ont varje dag men ingen jävla zyprexa kan rå på den sortens smärta. jag är så himla besviken på livet. inget händer, tillvaron står stilla, allt är så trist och tråkigt. så går hela veckan, alla dagar och år. och till sist ska jag dö.

måndag 27 november 2017

seein' his reflection in the lives of all the lonely men who reach for any thing they can to keep from goin' home

mamma har sovit här. vi började dagen med att handla lite mat som vi ska laga imorgon när syrran kommer hem från Spanien. har inte setts på evigheter. sen åkte jag till en salong och gjorde brasilian vaxning för första gången. det sved en del, men jag hanterade det bra. även fast jag fick ligga på rygg och sära på skinkorna. been there, done that haha ;) när jag kom hem hade jag ett paket i brevlådan. det var en färgglad ögonskuggspalett från Nyx (ultimate-multi-finish i Electric). sååå fin. I just want to dance <3 sen på kvällen var B här. han pluggade, jag lagade mat, vi tittade på tv. trevlig kväll. imorgon ska jag: gå till öppenvården och träffa min psykläkare för första gången på lääänge. sen möta syrran på centralen och umgås med henne. därefter hämta ut ett paket med foundation + hudvårdsprodukter från The Ordinary, jättebra märke. jag tänkte börja läsa mer igen. kollar på några serier på Netflix (Slasher & The Keepers). i helgen blir det glöggkväll hos M. annars så väntar jag mest efter att antagningsbeskedet kommer. kommer jag ta min kandidatexamen i vår? jag vill så gärna, så så gärna, att det ska hända nu. vill inte vänta mer. tills dess går jag mest runt och väntar på att livet ska hända. but who are we to demand that things be different from what they are?

(jag har lite svårt med ilska, tror jag. ibland trycker jag undan den och säger inget för jag är rädd att den andra personen inte ska tycka om mig längre. detta leder till att jag inte får sagt det jag vill säga, inte står upp för mig själv, och då stannar det kvar. jag kan inte riktigt släppa det. jag funderar på hur det hade blivit om jag sagt vad jag tyckte, och vad borde jag egentligen ha gjort? lösa trådar överallt. jag begraver dem under ett berg av vodka, piller, rakblad, brännskador, för mycket shopping, sorgsen musik, förnekelse. frågorna kvarstår men jag får aldrig några svar. ett öppet slut. jag har för många sådana i mitt liv.

å andra sidan, är jag tillräckligt arg och besviken så blir jag helt tvärtemot. utåtagerande. säger saker som jag vet trycker på ömma punkter, försöker få folk att gråta. kastar saker. slåss. springer iväg. gråter. fan jag hatar hela världen kan inte alla bara försvinna ur mitt liv? så tänker jag då.och fuckar ur. jag är aldrig mittemellan. jag balanserar hela tiden på gränsen, som M påpekade.

det var någon som sa att kaos är mitt mellannamn. det var någon som påstod att jag säger så mycket kloka saker men beter mig så jävla korkat. så jag petade på artären i det öppna såret i min överarm. satte fingrarna i halsen. gick in på toan om och om igen för att svälja fler tabletter och bli högre än Turning torso. la mig ner på golvet i min lägenhet och grät förtvivlat för jag visste att de var ute efter mig och om jag gick ut skulle de döda mig. har du någonsin suttit framför tv:n och plötsligt fått se de blodiga kläderna som din stora kärlek bar natten då han försvann? jag är inte frisk. jag blir aldrig fri från detta kaos. kaoset, det är min arvedel).

lördag 25 november 2017

the girl who bought the world

Gick på Black friday med S igår. Köpte en del.
Åhléns: julklapp åt min syster, dagcreme från Skir och Nyx banana powder.
Lush: Santa baby lip scrub & Key lime pie läppbalsam.
Body shop: Star stamp eyeliner, Liquid lipstick (rosa) och ett tomt ögonskuggsfodral.
När jag kom hem tog jag på mig juliga mjukisbyxor och kattröja. Se bild :)
Har ni shoppat nåt? Puss <3

and I would probably be happy