måndag 23 april 2018

and buy me a star on the boulevard, it's californication

Bättre än såhär blir det nog inte för min del haha, orkar inte äta nyttigt och gå till gymmet. Min träningsrutin: gå 1-2 timmar om dagen, göra lite squats och avsluta dagen med en chokladkaka. Detta är min beach body. Jag ska försöka strunta i mina ärr och gå i kortärmat, vara på stranden i bikini och sånt. Märker att många fd "självskadare" tycker att det börjar bli jobbigt nu när solen och värmen är här. Det är sjukt svårt, jag vet för jag kämpar verkligen med detta, men jag hoppas att vi kan ignorera alla haters och gå klädda som vi vill i år

<3

lördag 21 april 2018

I've got your name written here in a rose tattoo

Idag var jag på Ikea med min syster. Vi åt köttbullar och jag köpte ett mjukisdjur i form av en jättestor haj 🦈 Döpte honom till Maximov efter min favorithockeyspelare  ❤️

torsdag 19 april 2018

that summer glow tho

Pluggat, promenerat några timmar, suttit i parken och läst bok i solskenet (Repetitionen), handlat, städat, varit ute på kvällen några timmar med en kompis, kollat hockey på tv:n. Helt ordinär dag, men så får det väl vara. Går förbi utegymmet varje dag. Där tränar killarna i bara shorts och de vill att alla ska se dem. Alla vill vi bli sedda antar jag. Även jag, fastän vissa dagar önskar jag att jag vore osynlig. Ni vet, när man är trött och stressad och svettig och sitter på bussen och liiider och nån tittar på en och man känner att jag orkar inte idag. Redan börjar jag få fräknar och eftersom jag använder Retinol så försöker jag bli bättre på att använda solskydd. Nu är det så pass varmt att jag vill gå runt i kjol och kortärmat men mina ärr syns så mycket och folk stirrar och jag tänker att om jag kletar på mig lite brun utan sol så kanske ärren inte syns så mycket? Jag skäms inte över dem, men jag uppskattar inte alltid uppmärksamheten som de för med sig. Hur gör ni nu när värmen är här? Jag vill inte gå runt och svettas. Puss <3    

onsdag 18 april 2018

and I will never think I'm worthless any more

Jag lever ett liv nu, ett riktigt liv. Det är väl den stora skillnaden egentligen.
2011, jag drack och tog droger och grät på tågstationen.
2012, jag visste inte vem jag var.
2013, jag pluggade men levde samtidigt i en bubbla.
2014, jag försökte leva men slogs ner gång på gång.
2015, jag gick sönder.
2016, jag försökte börja leva igen men jag bara förstörde allt och mamma fick dela ut min medicin.
2017, jag tappade verkligheten, grät mig själv till sömns och vaknade gråtandes.

Hur kunde jag låta någon behandla mig på det där sättet? Han är fruktansvärd. Han använde mig och kastade ut mig som om jag vore ingenting, som om jag vore sopor, som om mina känslor inte betydde något. Han tyckte inte det. Jag kommer aldrig låta någon behandla mig på ett sånt sätt igen. Jag är så rädd för att inte vara omtyckt, så rädd för att bli lämnad, jag bara utplånar mig själv. 

Jag funderar på att tatuera in en snäcka. För att det betyder något.
Everyone loves you when you are dead, but I have always loved you anyway. 

måndag 16 april 2018

Oh! she said, I suppose you seldom think about me, now that you've a fam'ly of your own

Skriver på uppsatsen, söker jobb (inte inom vården just nu dock), promenerar varje dag, sysslar med politik. Idag hämtade jag ut en massa mediciner (litium, lamotrigin, inderal, theralen) och sen gick jag in i lakritsbutiken som öppnade nyligen. För en lakritsälskare som mig så är det en riktigt nice butik, de har så himla mycket. Till slut bestämde jag mig för att chansa och köpa en påse med rökt saltlakrits. Först när jag öppnade påsen tänkte jag "det här luktar för mycket rök" men när jag smakade dem så var de riktigt goda! Imorgon måste jag köpa en ny concealer och sen är det politik på kvällen. Har börjat läsa Repetitionen av Eleanor Catton, verkar bra hittills. Kram osv <3

torsdag 12 april 2018

"The King was not mad; he was just an eccentric living in a world of dreams. They might have treated him more gently, and thus perhaps spared him so terrible an end."


Mardrömmar inatt igen. Sådana som man minns, som sätter spår, för att de rör upp gamla smärtsamma minnen. Hon anklagade mig fortfarande i drömmen, precis som hon gjorde för många år sedan när jag precis hade fått min diagnos. Jag grät när jag fick hennes meddelande. "Jag anklagar dig inte, skrev hon, för du var ju sjuk då...men det har försvunnit en del grejer från mitt hem. Jag bara undrar om det är du som har tagit dem?". Det sårade mig verkligen att hon trodde något sådant om mig, oavsett hur fint hon lindade in det. Jag har bipolär sjukdom, men jag är ingen tjuv, jag skulle aldrig sno något från en kompis. Varför skulle jag göra det, bara för att jag har en sjukdom? Hon kände mig, och jag tyckte om henne. Att bli anklagad för att vara en tjuv, det gjorde riktigt ont. Jag grät och grät. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt alls. Det känns tråkigt att förlora en vän på det sättet, nästan som om hon ville avsluta vår vänskapsrelation.


Det finns några händelser och några kommentarer som har sårat mig så djupt att det fortfarande gör ont. Särskilt när personer aldrig har bett om ursäkt. Jag vet inte varför jag drömde om henne inatt för jag har inte tänkt på henne på länge. Jag hade en fin dag igår. Jag och skrivarkompisen satt på bibblan och gjorde klart en uppgift, och allt gick jättesmidigt. Vi åt glass efteråt, trots att det blåste svinkallt. Sen kom natten och alltid är det en ny mardröm, en ny ångest, något smärtsamt som grävs fram ur mitt undermedvetna och så vaknar jag och världen är bara en grå lera som drar ner mig. Det känns som om jag slutade leva för länge sen. Min sjukdom har tagit ifrån mig vänskaper, ssk-utbildningen, jobb, hälsa, utseende, ett normalt liv. I'm fallin' and I can't turn back. 

söndag 8 april 2018

we'll never feel bad any more

Våren är verkligen här; det är varmt ute och solen skiner. Jag gick runt i bara skjortan i flera timmar idag och mötte folk iklädda shorts och t-shirt. Det är som om alla kommit tillbaka till livet, som om vi vore pånyttfödda. Jag längtar efter lila och vita syrener. Är livet bra, är livet kass? Jag vet inte, jag slits fram och tillbaka. Ibland känner jag mig inte tillräckligt uppskattad av folk runtomkring mig, ibland känner jag mig själsligt ensam trots att jag inte är fysiskt ensam. Ni fattar vad jag menar. Och jag går runt med ett dåligt samvete över en sak, det liksom gnager inombords. När man har något som man behöver säga till någon så är det svårt att sluta tänka på det. Det känns som en evighet. Jag har en hel del skolarbete just nu, och igår var en lång dag med politiska möten och sånt. Och nu är det dags att leta jobb för i år tar jag min examen ju! "Varje sekund är ett liv", så stod det i boken vi läst till skolan, Ro utan åror. Och jag lever dag för dag just nu, orkar inte tänka för långt in i framtiden för då får jag lite panik. Efter mina sjukdomsår så har jag knappt några drömmar kvar. Förutom kärlek, då. Jag drömmer fortfarande om att hitta kärlek. Vågar inte drömma om fina jobb och pengar. Vill bara må hyffsat och inte vara ensam. Kanske är till och med det för mycket att begära.