söndag 18 februari 2018

någonstans utmed vägen så förlorade vi våra ord, men jag skulle säga att livet stannade upp här, precis på denna plats

det är intressant det här med dofter. mer än alla andra sinnesintryck så kan de väcka minnen som ligger slumrande någonstans i bakhuvudet, eller längst inne i hjärtat. när jag skadade mig som mest och åkte fram och tillbaka till ortopedakuten så brukade jag använda en viss ansiktskräm. jag köper den fortfarande då och då och påminns om den hösten varje gång jag öppnar burken. en doft av nytvättat slog mig i magen på väg hem från ICA, för den påminde mig om en kille som jag älskade en gång i tiden för länge länge sen. jag blev tvungen att stanna upp för benen mina förvandlades till gelé när han plötsligt vände sig om och log mot mig. och jag sa hej. och jag log tillbaka.

torsdag 15 februari 2018

och örngotten av drömmar som de vilar sina hjärtan på

skulle du vilja låna mig dina lungor? du förstår, mina håller på att kollapsa.
och jag bara satt där och mina händer frös till is medans bussarna körde förbi. din handstil på ett kort, en stillbild för länge länge sen. jag måste bara ta mig igenom de här dagarna, tänkte jag, så jag har gått på planlösa promenader på trottoarer med tusen blicka riktade mot mig, läst om vetenskap och statistik i orangea kursböcker, legat i sängen framför hockeymatcher och tröstätit kakor och godis istället för frukost, lunch och middag. det spelar ingen roll, jag har förlorat vikt ändå. drömde om elefanter som blivit påkörda och låg mosade på gatan. varje natt vaknar jag kallsvettig ur ännu en mardröm och tiden går. mitt huvud känns tungt som om jag bar på en hemlig börda, jag tittar mest ner i marken. plötsligt insåg jag att vartannat ord som jag hör är "jag förstår inte" och "nu hänger jag inte med", som om jag talade i gåtor, men det gör jag inte, de kan bara inte hänga med. jag menar inget illa nu, jag vill inte ens skriva detta, men varför kan ingen hänga med när jag talar så långsamt och tydligt som jag kan? vi måste slita den itu, förklarade jag och möttes av undrande blickar. det förstår väl vem som helst att jag menade att om vi båda vill behålla ett minne från denna kväll och det inte finns tillräckligt många exemplar så att alla kan få varsitt så måste vi dela på dem så att alla kan gå hem med varsin bit. just nu är jag helt ensam i världen.  
en av oss kommer dö ung.
men det blev inte jag.

söndag 11 februari 2018

fredag 9 februari 2018

I can't shake this feeling I've got


ni vet de sorgligaste sagorna när en melankolisk prinsessa målar läpparna röda, tar på sig sina finaste kläder och smycken och återvänder till samma plats dag efter dag för att vänta på sin prins, han som hon förlorade men alla förstår att väntan är förgäves och varje kväll måste hon återvända hem kall och frusen och gå och lägga sig ensam. jag berättade om mina mardrömmar men när hon frågade vad jag drömmer om så sved det i ögonvrån. I'm still waiting for you to show me fire.


måndag 5 februari 2018

I keep my eyes wide open all the time

Känslan av att få pengar och kunna köpa:
  • all mat jag vill ha
  • lite vårkläder (bara för 200 spänn förvisso men ändå)
  • rakhyvlar och torrschampo
  • busskort
Jag hämtade ut ett paket som äntligen anlänt från England: Serumfoundation från The Ordinary (i nyansen very fair neutral med silverhighlights) och två röda ögonskuggor från Sugarpill. Har hört att de är väldigt bra. Sen färgade jag ögonfransarna hemma. Det var första gången så jag tog väldigt lite produkt men det blev en synbar skillnad, jättefint. Känner att jag inte behöver mascara nu. Tänk att kunna vakna upp, ta på lite foundation och läppglans och sen bara gå ut genom dörren. Sparar tid på morgonen. Om några dagar kommer jag upprepa proceduren så att resultatet blir ännu tydligare. Jag gillar detta alltså. Mitt tips är att ta den svarta färgen även om man är ljus som jag. Tror inte den bruna syns så mycket :) 

Ikväll ska jag testa en läppmask, läsa Janet Frame, kanske äta något. Imorgon har vi handledning i skolan. Jag såg en bekant idag kan man väl säga (vad ska jag kalla honom annars?), och jag ville väldigt gärna hälsa men han var så långt bort och han halvsprang i sina träningskläder som vanligt, snackade i mobilen och skyndade någonstans, big business förmodar jag, han såg mig inte och sen försvann han ur mitt synfält. Precis som för några veckor sedan. Men jag vet att jag är likadan, släpper aldrig taget om mobilen. Kanske är han inte lika upptagen nästa gång jag ser han. Han är alltid så trevlig. Jag uppskattar det. Och jag har en del att rätta till när det gäller honom. Så jag vill hemskt gärna träffa honom igen.

Hoppas att ni har det bra! Kram <3

söndag 4 februari 2018

En bitterljuv melankoli, som att titta på ett gammalt foto och veta att den där stunden kan jag aldrig återskapa.

Jag målade naglarna orangeröda, drack tre öl och åkte hem tidigt. Det var ändå bra. Hela dagen har vi skrivit på uppsatsen. Jag gillar att äntligen ha något att göra, söka efter artiklar och läsa kurslitteratur. Åt pannkakor med glass, läser Janet Frame, är pank men det funkar ändå. Söker efter tröst i Bibeln på kvällarna. Ångrar ingenting men ibland ångrar jag det mesta. Försöker ta hand om mig. Raka bort allt hår. Enzympeeling. Retinol. Olja i håret. Skrubba läpparna. Organiserar mitt smink och dagdrömmer. I keep a close watch on this ❤️ of mine.

fredag 2 februari 2018

Därför skall jag spärra hennes väg med törnen och resa en mur för henne, så att hon inte hittar sina stigar.


som Alice i mörkerlandet I have torn everyone who reached out for me

alla säger att jag äter för lite. jag vet, men jag har ingen aptit. nä men jag äter havregryn och blodpudding med äpplemos för att kompensera, dricker folköl och standardmjölk, jo jag får i mig näring jag lovar. grejen är bara den att allt är lite upp och ner, min hjärna snurrar på nätterna. det är svårt att äta när hela världen faller samman inuti mig varannan timme.






is it because I lied when I was seventeen? 

var på apoteket idag och hämtade ut min kasse med gratis crazy-medz (litium, lamotrigin, voxra, theralen, lergigan, inderal). öppenvården nästa vecka. jag skulle behöva z-analoger osv. men ni vet hur sjukvården är, de vill väl hellre att jag ska ta theralen klockan tre på natten och sova till efter lunch istället för att fungera som en vanlig människa.


det känns som om en kall metallbit skakar i min bröstkorg när jag andas. hela tiden den här känslan av att något är fel, något står inte rätt till och om jag bara kunde lösa vissa problem så blir allt bra igen. kanske är det så enkelt. kanske är detta bara ett klassiskt friday-night-meltdown. maybe I just need to hold my horses. så jag har en plan för ikväll: ansiktsmask, manikyr, kamomillté och På spåret. imorgon kommer att bli en lång dag. jag ska gå upp tidigt, sminka på mig min mask och get dressed for success.

the show must go on.