Några tankar om psykiatrin och tvångsåtgärder

Att vara inlagd kan vara svårt, särskilt om man inte vill vara inlagd. Ifall det dessutom finns en bristande verklighetsuppfattning blir det ännu mer komplicerat. Om man inte förstår varför man är inlagd och kanske till och med inte tror på att man har ett LPT och är inlagd på sjukhuset så blir det många gånger värre. Det kan leda till missförstånd och att synen på verkligheten inte delas vilket gör så att man får en bristande compliance. En bristande compliance när det gäller LPT-vård kan ses som att patienten inte följer reglerna och inte medverkar till sin egen vård (den har jag fått höra). Men varför skulle en psykotisk person vilja medverka till vården om hon inte tror på det hela? Om man däremot inte medverkar till vården så kan det bli tvångsåtgärder såsom tvångsinjektioner och avskiljning (isolering). 

När jag var inlagd så ville de höja mitt litium. Jag vägrade att ta den extra tabletten då jag trodde att något hade blivit fel och att de gav mig för mycket. Jag förstod inte var jag var någonstans. Att jag var inlagd på psykosavdelning 88 i Malmö hade jag inte någon insikt i. Jag trodde istället att det var krig och att jag var på en säkerhetsavdelning för att skyddas och hållas fången. Jag trodde att jag var i "folkets förvar". Kvällen då jag kom dit noterades det i journalen att jag stod och pratade med väggen. Läkaren beslutade efter några dagar att jag skulle få en injektion Ativan och Haldol. Jag tog snällt emot sprutan som jag trodde bestod av lergigan, hiv-vaccin och vitaminer. Därefter minns jag inte särskilt mycket förutom att jag väntade på att få åka till Kristianstad. Själva färden dit finns inte i mitt minne men jag vet att jag transporterades av NTE, Nationella transportenheten Kriminalvården. Förmodligen gick allt lugnt till även om jag minns en känsla av klaustrofobi när jag väntade. Jag trodde att hela avdelningen skulle flyttas till Kristianstad, inte bara jag. 

En annan gång blev jag avskild och fick en tvångsinjektion när min verklighetsuppfattning inte stämde överens med den riktiga världen. Jag hade panik och trodde att mina tarmar hängde utanför min kropp samt att jag höll på att få hjärtstopp. Jag slog på min egen bröstkorg för att hålla mig själv vid liv. En grupp av personal isolerade mig på mitt rum och slängde ner mig i sängen där jag fick injektion Haldol och Ativan. Jag har en minneslucka efteråt men jag vet att NTE kom dit och transporterade mig till Helsingborg. Enligt journalen var jag mycket trött, jag i princip sov stående. När jag vaknade upp visste jag inte var jag var eller hur jag hade kommit dit men jag trivdes väl på den nya avdelningen i Helsingborg. Dock så trodde jag att jag var kriminalvårdsklient, inte psykospatient. Jag förstod inte riktigt att jag hade ett LPT på mig och jag såg det som att Kriminalvården räddade mig från psykiatrin.

Vid ett tillfälle blev jag hotad med Haldolinjektioner inom allmänpsykiatrin för att jag skulle börja ta Risperidon som jag dittills hade vägrat ta. Jag trodde att Risperidon skulle ge mig en allvarlig allergisk reaktion så jag ville helt enkelt inte ha den. Men jag tog tabletten med Risperidon när de hotade mig med en spruta. Efteråt så grät jag på mitt patientrum. Jag hade blivit tvångsmedicinerad. Och det var jobbigt. Men jag tog lugnt Risperidon i fortsättningen, för jag fick ju ingen allergisk reaktion. 

Jag fick en injektion vid ett till tillfälle men det gick lugnt till. Då så trodde jag mig vara på ett militärsjukhus fastän jag egentligen var på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. Och jag tänkte att det är väl inget konstigt att få en spruta på ett militärsjukhus. Min verklighetsuppfattning låg långt ifrån sanningen då jag trodde att jag hade encefalit och epiglottit och jag litade inte på att jag hade ett LPT. Jag trodde att sprutan var till för att bota min encefalit, jag hade ingen aning om att det var antipsykotika som jag fick. Antipsykotika som jag förmodligen behövde. 

Så bristande compliance kan leda till tvångsåtgärder, det är tydligt. När man är mitt inne i det hela så kan det kännas overkligt. Vad var det som hände? Blev jag precis tvångsmedicinerad? Jag? Även fast jag har förståelse för att det kan behövas ibland så hoppas jag att jag aldrig utsätts för något sådant igen. Det kan vara svårt att existera inom psykiatrin när man ser världen på ett helt annat sätt. Även fast man då kanske har som störst behov av psykiatrin så vill man inte vara där när man är som sjukast och man kanske till och med saknar sjukdomsinsikt totalt. Så var det i alla fall för mig när min bipolära sjukdom gick från typ 2 till typ 1. 

Jag är inte bitter på psykiatrin för att de utsatte mig för tvångsåtgärder. Jag behövde förmodligen injektioner och det hela gick för det mesta lugnt till. Hade psykiatrin kunnat se in i mitt huvud och läsa mina tankar så skulle jag nog fått många fler injektioner haha. Då hade de sett hur mycket vanföreställningar jag hade och de hade hört alla röster som jag hörde. Jag är ganska nöjd med vården som jag har fått på sjukhusen i Skåne. Maten har varit god, personalen var oftast trevlig och jag fick möjlighet att vila mig. Men faktum kvarstår att det var svårt eftersom min verklighetsuppfattning var skev och jag saknade sjukdomsinsikt. Jag önskar att jag inte hade fått några minnesluckor av injektionerna men för övrigt tycker jag att sjukhusen skötte sig bra. Detta var några tankar om psykiatrisk slutenvård.